“Att gå på upptäcktsfärd, fånga intryck, formulera uttryck, uppmärksamt, känsligt och noggrannt och få dela med sig. Det har blivit mitt sätt att leva. Iver, närvaro, handlag, lyhördhet, tålamod och tålamod igen. När det där, lite längre bort, eller alldeles framför nosen eller ibland inne i egna sinnet plötsligt pockar på uppmärksamhet. Den där envisa lilla tråden som börjar nysta fram något fascinerande hjältedåd, naturfenomen, färgen i blänket i ett baklyse eller en grodas öga…  Det okända flätar ihop sig med hemtamt. Näsvinklar zoomas in. Årstider. Småkryp. En rovfågels kråsfjädrar. Ulliga små hasselmöss. Det händer att folk frågar var jag får min inspiration ifrån. Den gör mig ställd varje gång. Inspirationen finns överallt hela tiden. Utmaningen är att sortera bort och vaska fram vilket litet korn det är dags att ta tag i, som ska få bli ett motiv eller en del i ett mönster. Att rita kan ta tid. Jag är oftast helt  klar över vilken känsla jag vill få fram men behöver prova mig fram hur den kan bli till. Ljus, färgspel, vinkel, proportioner, komposition. Motivet måst känna sig bekvämt. Ja, så tänker jag faktiskt, motivet är väldigt levande och har absolut en egen uppfattning. När kortet , disktrasan, brickan eller vad det nu ska bli, är tillverkat och klart blir jag alldeles upprymd och samtidigt lite orolig när jag får de första ordrarna och den ska packas ner i en låda och skickas iväg till någonstans i världen. Som att släppa iväg en unge ur boet. Jag önskar den lycka till och hoppas att jag gjort mitt jobb så pass bra att den blir väl mottagen och får god vård där den hamnar. Och så håller jag på, med det ena motivet efter det andra. Jag ritar, gör original, väljer material, tänker ut namn, tar fram etiketter, beställer emballage, packar, skriver ut fraktsedlar, och önskar sakerna lycka till när de lämnar ”boet” för ett nytt liv någonstans där jag själv aldrig varit. Det är verkigen ett privilegium att få arbeta med saker som är uppskattade och sprider trivsel där de hamnar. Så jag fortsätter att rita och skapa. Det kanske blir nya tygtryck. Brickor förstås. Och servetter borde jag göra, flera har tjatat på mig länge om såna. En roman. Eller en liten komedi. Vi får se. Det är egentligen aldrig bråttom. En sak i taget. Helst inte fler än fyra i alla fall. Tror jag. Nu är det dags för en kaffe. Med fluffad mjölk i. Och en sån där rund och spröd liten kardemummaskorpa.”